Julia i Costa Rica

Julias femte blogginlägg från Costa Rica!

Ojojoj! Nu har det gått hela TRE veckor sen jag skrev sist!! Är detta ett tecken på att jag har påverkats av Costa Rica och förmågan till struktur? Hmmm kanske det kanske…

Vad har vi gjort under dessa tre veckor då? Jo! En hel del faktiskt! (Va omg verkligen Julia det trodde jag inte😱😱)

På måndagen den första av dessa tre veckor så lyckades vi äntligen gå på bio! Det var nämligen vårat tredje försök här i Costa Rica! Det var ungefär som att gå på bio hemma, förutom att vi fick fyra biljetter  här till samma pris som en hemma i Sverige. Bio är ju alltid trevligt så det är ungefär så det var, trevligt alltså. (Rekommenderar A star is born om du blir biosugen nu😉)

Vi har hittat vår vardag här. Den består av ungefär samma saker, men avbryts ibland av någon utflykt eller event av något slag. En av de saker vi gör varje vecka är att vara på ILCOs huvudkontor på tisdagar för att hjälpa kommunikatören Rodolfo med lite olika saker. Det kan vara allt ifrån att vika och häfta ihop nyhetsbrevsfoldrar till att dela artiklar från kyrkans hemsida på twitter. Men framförallt hjälper vi till och översätter texter från spanska till svenska eller engelska. Det känns bra att få göra något konkret och som verkligen uppskattas. Rodolfo imponeras av hur snabbt vi jobbar och att vi vill sitta kvar länge, trots att vi själva tycker att vi jobbar ganska långsamt och att våra dagar där bara är 5-6h (inklusive tid för lunch).

En annan återkommande aktivitet är ungdomskvällarna på onsdagar här i Carpio. Där gör vi olika saker varje gång. Det är ganska likt ungdomskvällarna hemma i Tyresö men ändå inte. Jag skulle säga att det förekommer lite mer spontan dans på ungdomskvällarna här, det gillar jag! Då höjs stämningen alltid ett extra snäpp och leendet på mina läppar är svårt att få bort.

Att jobba på Casa Abierta (kyrkans förskola) är också numera en naturlig del av vår vardag. Det gör vi minst en dag i veckan, som mest har det varit fyra dagar på en vecka. Precis som med arbetet på tisdagar för Rodolfo så känns det bra att göra något konkret och hjälpa till. Plus att barnen är otroligt snälla och söta (när de vill, har de en dålig dag så är det inte fullt lika härligt att jobba på Casa Abierta, men för det mesta är det roligt!).

Vad gäller anpassning till livet här så har vi börjat komma för sent! Nästan alltid när jag och Emilia har sagt en tid då vi ska ses så kommer jag hem till henne 10-15 minuter efter den utsatta tiden (hehe). Trots detta så lyckas vi ändå allt som oftast komma i tid till vad det nu är vi ska på. (Bussen från Carpio in till stan kan ta allt mellan 30-60 minuter och det finns inget som helst mönster för när det går fort eller långsamt så vi lever basically i ett lotteri). En av våra lediga dagar hade vi fyra svenskar bestämt att vi skulle äta lunch tillsammans i stan en viss tid. Jag och Emilia satt på bussen och vi insåg att ”nehepp, idag gick det långsamt. Vi kommer att komma för sent.” Men precis som folket är som mest här så struntade vi i att säga någonting till Cami och Susanna som vi skulle möta upp. Vi kom fram till restaurangen där vi skulle äta 20 minuter sent. Men vi såg inte röken av Cami och Susanna. Vi stod och väntade ett tag men sen ringde vi dem och frågade vart de var. Cami sa ”Vi är på väg!! Vi är där om 10!”. Tjugo minuter senare ringde vi igen och då satt dem i en uber på väg till oss. Då skrattade vi åt dem och gick in på restaurangen och väntade istället. Ytterligare 20 minuter senare kom de ingåendes på restaurangen. Då var de alltså nästan en timme sena! Men det gjorde oss ingenting, nu var de ju här och vi kunde skratta åt dem.

Förra veckan hade vi semester i 5 dagar! Vi åkte till en turistort i nordvästra Costa Rica och där tog vi det lugnt och solade och badade. Där fick vi mycket komplimanger för vår spanska! Eftersom vi var turister så förväntade de sig inte att vi skulle kunna prata spanska så när vi pratade spanska blev de förvånade och så fick vi komplimanger, najs egoboost.

På lördagen förra veckan åkte vi för andra gången till Quitirrisi. Där träffade vi ungdomarna i den församlingen och vi gick runt i det vackra landskapet. Vi fikade också och spelade fotboll. Det var en väldigt skön dag! Alla var glada och allt var bara härligt. Under promenaden visade de också alla möjliga saker med olika växter och berättade vad de hette. T.ex. så blåste vi såpbubblor med ett grässtrå och vätskan från insidan av en kvist. Wow #natureisbeautiful

Utsikt on fleek
Vi ska vandraaaa…
Mer utsikt😍
Emilia fick en blomma av en av ungdomarna (#haff??)
Hur ska detta gå…?

Wow det funkade!!!
Upp och ner för x antal backar

 

Redan söndag den 11:e november så kom julen till mitt hus. Då var det all in med allt julpynt. En julgran med blinkande belysning och blommor, prydnader av olika slag på dörrarna, blinkande ljusslingor utanför fönstren och julmusik i högtalaren. I Sverige ger julpyntet mig lite mer en mysig känsla, här skulle jag säga att känslan är lite mer disco-jul. Men det är jul det också! (Om än lite tidigt men jaja) Min värdmamma har köpt julgranskulor med namnen på alla personer i hennes familj som hänger i julgranen, och hon köpte också en kula med mitt namn på!! Det var så fint och jag blev jätteglad! (Ojoj vad svårt det kommer vara att åka ifrån dessa fina människor). Vi har också julpyntat på kyrkans huvudkontor i veckan. Oavsett vad ni i Sverige anser så är budskapet i Costa Rica tydligt: julen är här! (Kan ju tillägga att det funnits julpynt att köpa i affärer ända sedan september när vi kom hit).

God jul!!…(??)
Julgranskulan med mitt namn på!
(Tänk dig att ljusslingorna blinkar)
En bild från ett köpcentrum där de har ett litet vinter/julparadis. Julen är överallt.

 

Förra söndagen fick mässan i Carpio besök från en grupp från USA! Vi hade gudstjänst nästan som vanligt (förutom att den var på morgonen istället för kvällen och att den var kortare än vanligt). Efter gudstjänsten pratade dock olika personer från kyrkan om de olika verksamheterna som finns och efter det fick vi prova på lite breakdance (för att två killar håller i breakdancelektioner i kyrkan) och sen var det allmänt mingel. Precis samma känsla av välkomnande som jag och Emilia nu har upplevt i över två månader såg jag att de amerikanska tjejerna upplevde. Jag tycker verkligen om människorna här i Carpio. Jag vet inte hur jag ska förklara det men det är som att de alla bara utstrålar Guds kärlek och glädje hela tiden. Och det gör mig väldigt glad och varje gång jag går ifrån kyrkan i Carpio är jag full av ny energi. (Det är ju vi som är Guds händer på jorden, eller hur Anders)

I måndags lagade jag och Emilia tacos (på svenskt vis) till våra värdfamiljer! Vi åkte in till stan och handlade alla olika ingredienser till tacosen (och massa olika kryddor för att försöka blanda ihop en tacokrydda). Sen åkte vi hem och började laga mat! Våra familjer hjälpte till att laga maten och sen åt vi allihopa tillsammans. En bra och mysig tacokväll! De tyckte vissa ingredienser var lite konstiga men de tyckte det var jättegott trots det! Det som var svårast att hitta någon motsvarighet till var gräddfil/créme fraiche, den som finns här smakar ganska annorlunda. Men när allt var blandat i tacosen så funkade det ganska bra.

Att handla ingredienser är lite svårare än i Sverige, vart har dem bäst kött? Grönsaker? Kryddor?
Redo att ätas!
Redo att äta!
Mums

 

I fredags var vi på ett event på en tysk gymnasieskola där pengarna för entrén gick till Casa Abierta! Det var ganska intressant.. kan jag säga.. Vi visste inte alls vad som väntade oss när vi kom dit. Det började med att skolans rektor sa någonting på tyska, sen sa han även samma sak på spanska. Så det förstod vi. Sen kom en gubbe ut på scenen som spelade piano i drygt 30 minuter. Han var helt okej men kan ju säga att de postludium jag har hört i Tyresö församling under mina år är några snäpp vassare än vad han var. Därefter kom en annan gubbe upp på scenen. Han pratade bara tyska. Han hade en PowerPoint och kom att prata om någonting gällande förintelsen och SS-soldater. Tyvärr förstod jag inte så mycket då han PRATADE TYSKA och det gör inte jag. Dock(!) så var han textad, ja TEXTAD(!), på spanska under powerpointen. Meeen hans talarstol stod i vägen så jag kunde inte se de 2 första orden på varje rad. Så det var ganska svårt att förstå vad han pratade om, om vi säger så. Efter de ca 40 minuterna som han pratade var eventet slut! Då gick alla ut och där väntade en hel massa tilltugg! (Det märktes att den här skolan ligger i en av de rikare delarna av San José). Vi åt och drack ett tag och sen gick vi. Trots att vi inte riktigt förstod vad som hände så var det otroligt roligt och vi gick därifrån skrattandes!

I fredags var det också ”el gran dia” på McDonalds i Costa Rica. Detta innebär att för varje big mac de sålde så gick 50% av intäkterna till SOS barnbyar Costa Rica och Ronald McDonald fond. I denna kampanjen har också två av ungdomarna som är med i ett av ILCOs projekt varit ansikte utåt. Efter eventet på gymnasieskolan gick vi alltså till ett McDonalds och jag och Emilia köpte big macs till de vi var med (vilket var våra värdfamiljer, den tredje kvinnan som jobbar på Casa Abierta, en tjej från ungdomsgruppen och 4 tjejer som är 9 som alla går och har gått på Casa Abierta). Lyckan hos tjejerna var TOTAL. En av tjejerna sa till och med ”det här är den bästa dagen i mitt liv”. Att någonting så litet kan bringa så mycket lycka. Då blir en glad i själen.

I lördags vaknade jag vid klockan 9 av att det var en jordbävning! Den meningen låter ju ganska brutal hahaha men så var det. DOCK var den inte särskilt kraftfull (säger en så om en jordbävning??), det bara skakade lite, så jag somnade om och sov vidare några timmar haha. Sen på kvällen var det min och Emilias värdmammas examen som förskolepedagoger! Jag och Emilia fick vara med och det var en ganska högtidlig ceremoni. Var och en fick sitt intyg och tog i hand eller kindpussades (oftast kindpussades) med personer som jag antar var lärare. Det som störde min strukturälskande hjärna lite var att fotograferingen var en del av ceremonin. Både enskilda bilder och sen avslutades hela ceremonin med en gruppbild. Men allt som allt var det en fin ceremoni och efteråt var det mer bilder och mer glädje!

They graduated!!

 

I söndags avslutades veckan som vanligt med en mässa i Carpio. Lika fin som alltid.

Pura vida!

Julia